Människan har i alla tider försökt göra sig en föreställning om sin egen andliga utveckling. Man har vanligtvis delat in den i tre stadier av växande personlig mognad: barndom, ungdom och vuxen ålder. De gamla grekerna urskiljde de dionysiska, apolloniska och prometevska arketyperna, som blev Platons brons-, silver- och guldsjälar. Dante omarbetar det till infernot, skärselden och paradiset. Cervantes framställer i sin ”Don Quijote” en hjärna utan kropp (Don Quijote) och en mage utan hjärna (Sancho Panza) vilka i en dialog med varandra utbildar varandra. Schiller är inne på samma sak när han talar om vilden, barbaren och den estetiska människan.
Schiller, som i varje enskild människas liv ser möjligheten att förverkliga den ideala människan, säger:
”Människan kan emellertid på ett dubbelt sätt vara sig själv motsatt: antingen som vilde, om hennes känslor härskar över hennes grundsatser; eller som barbar, om hennes grundsatser förstör hennes känslor. Vilden föraktar konsten och erkänner naturen som sin oinskränkta härskare; barbaren bespottar och vanärar naturen, men, föraktligare än vilden, fortfar han ofta nog att vara slav under sin slav. Den bildade människan gör naturen till sin vän och ärar dess frihet, i det hon blott tyglar dess godtycke.”
I de stora religionerna tillkommer att det som ökar mest under mognadsprocessen är förmågan att älska: från eros (den köttsliga kärleken, där det egna jaget står i centrum) går man till filias (vänskap och faderlig respekt) i riktning mot agape (kärlek till mänskligheten, fri från egenintresse).
Karel Vereycken
Interesting website with a lot of resources and detailed explanations.
SvarSlett»