"Kärlek har också två betydelser, allt efter som man rör sig inom ägandets eller varandets livsform. Kan man ha kärlek? Om vi kunde det skulle kärleken vara ett ting, en substans som man kan ha, äga, besitta. Sanningen är att det inte finns någon sådan substans. Kärleken är en abstraktion, kanske en gudinna eller ett främmande väsen, men ingen har någonsin sett denna gudinna. I verkligheten finns det bara kärlekens gärningar. Att älska är en produktiv verksamhet. Det innnebär att ha omsorg om, att väl känna, vara mottaglig för, bejaka, ha glädje av: en människa, ett träd, en målning, en idé. Det betyder att bringa till liv, att öka hans/hennes/dess livaktighet. Det är ett självförnyande och självutvidgande skeende.
När man upplever kärlek inom ägandets livsform innebär det att stänga in, fängsla eller behärska det föremål man "älskar". Det är förstummande, kvävande, dödande, inte livgivande. Det som människan kallar kärlek är oftast ett missbruk av ordet, som är avsett att dölja det rätta förhållandet, nämligen att de inte älskar. Det är en öppen fråga hur många föräldrar som verkligen älskar sina barn. Lloyd de Mause har visat att det i västerlandets historia under de två sista årtusendena finns så många rapporter om grymhet mot barn, från psykisk och fysisk tortyr till vanvård, härsklystnad och sadism, så uppseendeväckande att man drivs att tro att kärleksfulla föräldrar är undantaget i stället för regel."
Från boken "Att ha eller att vara", av Erich Fromm
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar