Sluten cirkel, Paulo Coelho

"I den mongoliska skapelsesmyten möts hinden och vildhunden", sa Mikhail med en röst som var främmande igen.

"Två varelser med olika natur. I naturen dödar vildhunden hinden för att äta upp den. I den mongoliska myten förstår de båda att de behöver den andras egenskaper för att överleva i en fientlig omgivning, och att de måste förenas.

Inan de kan göra det måste de lära sig att älska. Och för att älska måste de sluta att vara sig själva. Annars kan de aldrig leva tillsammans. Så småningom fogar sig vildhunden i att han, som alltid har användt sin instinkt för att överleva, nu måste använda den till ett högre syfte, till att hitta någon som kan hjälpa honom att förändra världen."

Han gjorde en paus.

"När vi dansar rör vi oss i cirklar rundt kraften. Den stiger upp mot vår Fru och kommer tillbaka till oss med hela hennes styrka, så som vattnet dunster från floderna, blir till moln och kommer tillbaka som regn. I dag handlar min berättelse om kärlekens cirkel. En morgon knackade en bonde på porten till ett kloster. När portvakten öppnade räkte han fram en praktfull druvklase.

'Kära portvakt, det här är de finaste druvorna från min vingård. Och jag har kommit för att ge dem til dig.'

'Tack! Jag ska gå raka vägen till abboten med dem. Han kommer att bli glad över gåvan.'

'Nej! Jag gav dem ju till dig.'

'Till mig? Jag förtjäner inte en så vacker gåva från naturen.'

'När jag har knackat på här har det alltid varit du som öppnat. När jag behövde hjälp för att skjörden torkade bort gav du mig ett stycke bröd och ett glas vin varje dag. Med den här druvklasan vill jag ge dig lite av solens kärlek, regnets skönhet och Guds mirakel.'

Portvakten lade klasen framför sig och beundrade den hela förmiddagen. Den var verkligen vacker. Därför bestämde han sig för att skänka den vidare till abboten, som alltid hade stärkt honom med sina visa ord.

Abboten blev mycket glad över druvorna, men så kom han att tänka på att en av klosterbrödarna låg sjuk. Han tänkte: 'Han skal få den här klasen. Den kan kanske skänka honom lite glädje.'

Men druvorna blev inte kvar länge i sjuklingens rum, för han tänkte: 'Kocken tar hand om mig och ger mig de bästa bitarna. Han skulle säkert bli väldigt glad över den här.' När kocken kom in med lunchen fick han druvklasen.

'Den här är till dig. Du som arbetar med naturens gåvor varje dag vet nog vad du ska göra med ett Guds verk som den här.'

Kocken bländades av klasens skönhet och visade de fulländade druvorna för kökspojken. En sådan fulländning kunde nog ingen uppskatta bättre än kyrkvaktmästaren, som vaktade det Heliga Sakramentet och betraktades som betraktades som ett helgon av många i klostret.

Kyrkvaktmästaren skänkte druvorna till klostrets yngste novis, för att lära honom att Guds verk finns i skapelsens minsta delar. När novisen fick klasen fylldes hans hjärta av Herrens härlighet, för han hade aldrig skådat en så vacker druvklase. I samma stund kom han att tänka på den gång då han först hade kommit till klostret, och på den som då hade öppnat porten. Det var den öppnade dörren som hade släppt in honom till människor som värdesatte jordens underverk. Strax före kvällningen gick har därför med druvklasen till portvakten.

'Ät och njut. Du brukar få sitta här i den ensamhet, och de här druvorna kommer att gåora dig gott.'

Då förstod portvakten att gåvan verkligen var ämnad för honom. Han njöt av varje druva på klasen och somnade sedan nöjt. På så sätt slöts cirkeln, en cirkel av lycka och glädje som alltid sprids omkring dem som är i kontakt med den gudomliga kraften.'

Från Paulo Coelho's bok "Zahiren"