Part of the philosophical task in understanding personal love is to distinguish the various kinds of personal love. For example, the way in which I love my wife is seemingly very different from the way I love my mother, my child, and my friend. This task has typically proceeded hand-in-hand with philosophical analyses of these kinds of personal love, analyses that in part respond to various puzzles about love. Can love be justified? If so, how? What is the value of personal love? What impact does love have on the autonomy of both the lover and the beloved?
From an essay by Bennett Helm, from the Stanford Encyclopedia of Philosophy
30. apr. 2006
Philosophy of love
The philosophical treatment of love transcends a variety of sub-disciplines including epistemology, metaphysics, religion, human nature, politics and ethics. Often statements or arguments concerning love, its nature and role in human life for example, connect to one or all the central theories of philosophy, and is often compared with, or examined in the context of, the philosophies of sex and gender. The task of a philosophy of love is to present the appropriate issues in a cogent manner, drawing on relevant theories of human nature, desire, ethics, and so on. This brief introduction examines the nature of love and some of the ethical and political ramifications.
by Alexander Moseley
by Alexander Moseley
Love's torments, Goethe
LOVE's torments sought a place of rest,
Where all might drear and lonely be;
They found ere long my desert breast,
And nestled in its vacancy.
Goethe, 1827
Where all might drear and lonely be;
They found ere long my desert breast,
And nestled in its vacancy.
Goethe, 1827
The Divine Image, William Blake
To Mercy, Pity, Peace, and Love,
All pray in their distress,
And to these virtues of delight
Return their thankfulness.
For Mercy, Pity, Peace, and Love,
Is God our Father dear;
And Mercy, Pity, Peace, and Love,
Is man, His child and care.
For Mercy has a human heart;
Pity, a human face;
And Love, the human form divine:
And Peace the human dress.
Then every man, of every clime,
That prays in his distress,
Prays to the human form divine:
Love, Mercy, Pity, Peace.
And all must love the human form,
In heathen, Turk, or Jew.
Where Mercy, Love, and Pity dwell,
There God is dwelling too.
Poetry of William Blake
All pray in their distress,
And to these virtues of delight
Return their thankfulness.
For Mercy, Pity, Peace, and Love,
Is God our Father dear;
And Mercy, Pity, Peace, and Love,
Is man, His child and care.
For Mercy has a human heart;
Pity, a human face;
And Love, the human form divine:
And Peace the human dress.
Then every man, of every clime,
That prays in his distress,
Prays to the human form divine:
Love, Mercy, Pity, Peace.
And all must love the human form,
In heathen, Turk, or Jew.
Where Mercy, Love, and Pity dwell,
There God is dwelling too.
Poetry of William Blake
Sluten cirkel, Paulo Coelho
"I den mongoliska skapelsesmyten möts hinden och vildhunden", sa Mikhail med en röst som var främmande igen.
"Två varelser med olika natur. I naturen dödar vildhunden hinden för att äta upp den. I den mongoliska myten förstår de båda att de behöver den andras egenskaper för att överleva i en fientlig omgivning, och att de måste förenas.
Inan de kan göra det måste de lära sig att älska. Och för att älska måste de sluta att vara sig själva. Annars kan de aldrig leva tillsammans. Så småningom fogar sig vildhunden i att han, som alltid har användt sin instinkt för att överleva, nu måste använda den till ett högre syfte, till att hitta någon som kan hjälpa honom att förändra världen."
Han gjorde en paus.
"När vi dansar rör vi oss i cirklar rundt kraften. Den stiger upp mot vår Fru och kommer tillbaka till oss med hela hennes styrka, så som vattnet dunster från floderna, blir till moln och kommer tillbaka som regn. I dag handlar min berättelse om kärlekens cirkel. En morgon knackade en bonde på porten till ett kloster. När portvakten öppnade räkte han fram en praktfull druvklase.
'Kära portvakt, det här är de finaste druvorna från min vingård. Och jag har kommit för att ge dem til dig.'
'Tack! Jag ska gå raka vägen till abboten med dem. Han kommer att bli glad över gåvan.'
'Nej! Jag gav dem ju till dig.'
'Till mig? Jag förtjäner inte en så vacker gåva från naturen.'
'När jag har knackat på här har det alltid varit du som öppnat. När jag behövde hjälp för att skjörden torkade bort gav du mig ett stycke bröd och ett glas vin varje dag. Med den här druvklasan vill jag ge dig lite av solens kärlek, regnets skönhet och Guds mirakel.'
Portvakten lade klasen framför sig och beundrade den hela förmiddagen. Den var verkligen vacker. Därför bestämde han sig för att skänka den vidare till abboten, som alltid hade stärkt honom med sina visa ord.
Abboten blev mycket glad över druvorna, men så kom han att tänka på att en av klosterbrödarna låg sjuk. Han tänkte: 'Han skal få den här klasen. Den kan kanske skänka honom lite glädje.'
Men druvorna blev inte kvar länge i sjuklingens rum, för han tänkte: 'Kocken tar hand om mig och ger mig de bästa bitarna. Han skulle säkert bli väldigt glad över den här.' När kocken kom in med lunchen fick han druvklasen.
'Den här är till dig. Du som arbetar med naturens gåvor varje dag vet nog vad du ska göra med ett Guds verk som den här.'
Kocken bländades av klasens skönhet och visade de fulländade druvorna för kökspojken. En sådan fulländning kunde nog ingen uppskatta bättre än kyrkvaktmästaren, som vaktade det Heliga Sakramentet och betraktades som betraktades som ett helgon av många i klostret.
Kyrkvaktmästaren skänkte druvorna till klostrets yngste novis, för att lära honom att Guds verk finns i skapelsens minsta delar. När novisen fick klasen fylldes hans hjärta av Herrens härlighet, för han hade aldrig skådat en så vacker druvklase. I samma stund kom han att tänka på den gång då han först hade kommit till klostret, och på den som då hade öppnat porten. Det var den öppnade dörren som hade släppt in honom till människor som värdesatte jordens underverk. Strax före kvällningen gick har därför med druvklasen till portvakten.
'Ät och njut. Du brukar få sitta här i den ensamhet, och de här druvorna kommer att gåora dig gott.'
Då förstod portvakten att gåvan verkligen var ämnad för honom. Han njöt av varje druva på klasen och somnade sedan nöjt. På så sätt slöts cirkeln, en cirkel av lycka och glädje som alltid sprids omkring dem som är i kontakt med den gudomliga kraften.'
Från Paulo Coelho's bok "Zahiren"
"Två varelser med olika natur. I naturen dödar vildhunden hinden för att äta upp den. I den mongoliska myten förstår de båda att de behöver den andras egenskaper för att överleva i en fientlig omgivning, och att de måste förenas.
Inan de kan göra det måste de lära sig att älska. Och för att älska måste de sluta att vara sig själva. Annars kan de aldrig leva tillsammans. Så småningom fogar sig vildhunden i att han, som alltid har användt sin instinkt för att överleva, nu måste använda den till ett högre syfte, till att hitta någon som kan hjälpa honom att förändra världen."
Han gjorde en paus.
"När vi dansar rör vi oss i cirklar rundt kraften. Den stiger upp mot vår Fru och kommer tillbaka till oss med hela hennes styrka, så som vattnet dunster från floderna, blir till moln och kommer tillbaka som regn. I dag handlar min berättelse om kärlekens cirkel. En morgon knackade en bonde på porten till ett kloster. När portvakten öppnade räkte han fram en praktfull druvklase.
'Kära portvakt, det här är de finaste druvorna från min vingård. Och jag har kommit för att ge dem til dig.'
'Tack! Jag ska gå raka vägen till abboten med dem. Han kommer att bli glad över gåvan.'
'Nej! Jag gav dem ju till dig.'
'Till mig? Jag förtjäner inte en så vacker gåva från naturen.'
'När jag har knackat på här har det alltid varit du som öppnat. När jag behövde hjälp för att skjörden torkade bort gav du mig ett stycke bröd och ett glas vin varje dag. Med den här druvklasan vill jag ge dig lite av solens kärlek, regnets skönhet och Guds mirakel.'
Portvakten lade klasen framför sig och beundrade den hela förmiddagen. Den var verkligen vacker. Därför bestämde han sig för att skänka den vidare till abboten, som alltid hade stärkt honom med sina visa ord.
Abboten blev mycket glad över druvorna, men så kom han att tänka på att en av klosterbrödarna låg sjuk. Han tänkte: 'Han skal få den här klasen. Den kan kanske skänka honom lite glädje.'
Men druvorna blev inte kvar länge i sjuklingens rum, för han tänkte: 'Kocken tar hand om mig och ger mig de bästa bitarna. Han skulle säkert bli väldigt glad över den här.' När kocken kom in med lunchen fick han druvklasen.
'Den här är till dig. Du som arbetar med naturens gåvor varje dag vet nog vad du ska göra med ett Guds verk som den här.'
Kocken bländades av klasens skönhet och visade de fulländade druvorna för kökspojken. En sådan fulländning kunde nog ingen uppskatta bättre än kyrkvaktmästaren, som vaktade det Heliga Sakramentet och betraktades som betraktades som ett helgon av många i klostret.
Kyrkvaktmästaren skänkte druvorna till klostrets yngste novis, för att lära honom att Guds verk finns i skapelsens minsta delar. När novisen fick klasen fylldes hans hjärta av Herrens härlighet, för han hade aldrig skådat en så vacker druvklase. I samma stund kom han att tänka på den gång då han först hade kommit till klostret, och på den som då hade öppnat porten. Det var den öppnade dörren som hade släppt in honom till människor som värdesatte jordens underverk. Strax före kvällningen gick har därför med druvklasen till portvakten.
'Ät och njut. Du brukar få sitta här i den ensamhet, och de här druvorna kommer att gåora dig gott.'
Då förstod portvakten att gåvan verkligen var ämnad för honom. Han njöt av varje druva på klasen och somnade sedan nöjt. På så sätt slöts cirkeln, en cirkel av lycka och glädje som alltid sprids omkring dem som är i kontakt med den gudomliga kraften.'
Från Paulo Coelho's bok "Zahiren"
Be determined to live for something
“It's not enough to have lived. We should be determined to live for something. May I suggest that it be creating joy for others, sharing what we have for the betterment of personkind, bringing hope to the lost and love to the lonely.”
Leo F. Buscaglia
1924-1998
Leo F. Buscaglia
1924-1998
22. apr. 2006
4. apr. 2006
Kärlek enligt SAOL
Enligt Svenska Akademiens ordbok betyder kärlek: "en stark känsla. Böjelse för någon med en önskan om föremålets lycka och välgång. Glädje och tillfredsställelse över att befinna sig i denna persons närhet och att göra honom eller henne till lags. Innerlig tillgivenhet".
Större än kunskap
Visa är alla som både bekänner behovet av och gränserna för kunskap och som förstår att kärlek är större än kunskap.
Paul Tillick
Paul Tillick
Ord
Eskimåerna har femtiotvå ord för snö eftersom den är viktig för dem - det borde finnas lika många för kärlek.
Margaret Atwood
Margaret Atwood
Att ge och att få
Det enda vi aldrig får nog av är kärleken. Och det enda vi aldrig ger nog av är kärleken.
Henry Miller
Henry Miller
Abonner på:
Innlegg (Atom)
LinkWithin
